Läsarpris för spel

Aftonblandet har instiftat ett läsarpris för tv- och datorspel i samma anda som Rockbjörnen, TV-priset och Filmstjärnan. Spelpriset kallas guldstickan, och syftar alltså på en joystick och inte en sån där liten irriterande trästicka man kan få i foten.

I artikeln om priset skriver spelredaktören Peter Ottsjö att tv-spel är ett minst lika viktigt inslag i nöjesvärlden som musik, TV och film. Jag kan inte annat än hålla med!

Pinsamt nog känner jag att jag inte har spelat tillräckligt många av årets släppta spel för att kunna rösta rättvist. Men det spelar egentligen ingen roll, så fungerar ju demokrati. Man har rösträtt även om man inte är insatt!

Martin Sternelius

Dikt från Goodgames Dreamhackmonter

Under Dreamhack Winter 07 besökte många olika människor vår monter. De spelade Wii och 360 (ledsen Sony, vi tar det nästa gång) eller slappade i en av våra sköna fåtöljer. En av dem var Jennifer Sultan, och hon skrev en dikt som summerar upplevelsen av Dreamhack ganska pricksäkert!

(Jag tror dikten är tänkt att ha två delar, så jag markerar varje del på samma sätt som det brukar vara i diktsamlingar, med romerska siffror. Känns skönt kulturellt korrekt att göra så!)

I.
Mysig ”spel”-hörna på DHW iaf! Mkt omtyckt!

Blommor är gula
Violer är grön
Gult är fult
Och jag är trött ändå

CS är kul fast ingen data jag har
Bilder är tagna och fina dom är
svettiga noobs vi träffat

Kul var det
tomtar är fula
Men jag lika trött ändå!

Fin dikt
Tomtar kliar på pungen
som fingrar i djungeln

II.
Finska dom skriker på högst i hela hallen jag tror!

MSN på telefonen jag har men startar det gör inte!

Hungriga vi är
Trötta likaså
Wii är kul och jag likaså

Sova jag vill, men va fan

Emos vi ser söta som få, LOL

MINA DIKTER ÄR FINA
JAG LIKASÅ

Med i tidningen - med fel namn

Jag blev intervjuad av en journalist från Svenska Dagbladet i måndags i samband med en presskonferens om Mederådets rapport "Att leva i World of Warcraft" (min artikel finns här). I artikeln har mitt namn förvandlats till "Martin Stervelius" respektive "Stevrelius".

Det känns också lite surrealistiskt att läsa Ann-Marie Ekströms kommentar till artikeln där hon skriver om intervjun med mig. Jag kunde inte låta bli att skriva en kommentar... ska bli intressant att se vad hon svarar!

Martin Sternelius

Spelens nyttighet borde inte spela roll

Varför måste vi försvara dataspel med att de har praktisk nytta? Måste spel göra att man blir bättre på engelska eller får bättre koordinationsförmåga för att de ska ha ett existensberättigande? Varför är inte själva upplevelsen spel ger skäl nog för att de är något bra?

Ungefär så kan man sammanfatta slutklämmen i Orvar Säfströms inledningstal till Swedish Game Awards i våras. Fram till dess hade jag inte alls sett det som något negativt att man försvarar spel med att de kan ha praktisk nytta. Det är väl bara bra att man har fler positiva argument? Men Orvar Säfströms slutkläm träffade verkligen rätt. Inga andra kulturformer behöver försvara sig på det här sättet. Ingen bryr sig om filmer gör oss bättre på engelska eller om man får bättre färgseende av att titta på tavlor. Det är inte relevant för deras kulturella status.

Susanne Möller på DN är inne på samma spår i sin krönika i dag. Det verkar som om det här synsättet får mer fäste, och det tycker jag är bra. Läs krönikan vetja: Varför måste allt vara nyttigt?

Martin Sternelius

Spel blir finkultur i framtiden

Aftonbladet verkar ha startat en debattserie om framtiden. Olika personer kommer att i debattartiklar ge sin syn på hur "det kommer bli" i framtiden.

Vad som finns att debattera om framtiden vet jag inte riktigt - den blir väl som den blir oavsett vad vi skriver i debattartiklar i dag - men den första artikeln i serien kommer nog få de flesta spelintresserade att nicka instämmande.

Jonas Carlquist som är professor i Nordiska Språk och prodekan på Humanistiska Fakulteten vid Umeå Universitet skriver att datoranvändande och spelande kommer att vara ännu större i framtiden. Han tror också att datorspelande kommer att tränga in i filkulturen och diskuteras utifrån kulturellt värde.

Det sistnämnda är något som jag tycker skulle vara roligt. Det finns spel med berättelser och karaktärer som lätt är lika intressanta som i många böcker och filmer. De förtjänar också att analyseras av kulturpersonligheter som sitter i mysiga fåtöljer i något kulturprogram på SVT.

Hela artikeln: GTG – vi ses IRL...

Martin Sternelius

Tre e-sportare berättar

Jag hittade en läsvärd artikel om två svenska deltagare i Computer Gaming Series, och en som spelar professionellt i Kina. Alltid trevligt när e-sport uppmärksammas i "vanliga" medier.

allehanda.se: Avlönad som proffs i ny e-sportliga

Martin Sternelius

Spela inte innan läggdags

Sömn är ett intressant ämne. Inte nog med att det behövs för att man ska ha energi dagen efter, det är också under sömnen som hjärnan bearbetar vad man varit med om och skapar minnen.

Jag har märkt att jag sover sämre när jag spelar tv-spel för nära inpå när jag går och lägger mig. Därför har jag som personlig regel att stänga av tv-spelet minst en timme innan jag lägger mig.

Nu måste jag kanske öka den tiden. En undersökning på idrottsuniversitetet i Köln har visat att om man spelar upp till tre timmar innan läggdags försämras sömnen. Och som inte det vore nog så spenderar man mindre tid i de sömncykler där hjärnan bearbetar minnen, så testpersonerna gjorde sämre ifrån sig i minnestester efteråt. Källa: Reuters

Nu tror jag inte, som man kan tro av IDG:s rubrik om saken: ”En timmes datorspel försämrar ditt minne”, att varje timmes datorspelande ger en permanent minnesförsämring. Jag kan visserligen ha ganska kasst korttidsminne ibland, men jag har en nästan läskig förmåga att minnas detaljer om personer och saker de har sagt även åratal tillbaka.

Men även en temporär minnesförsämring kan vara irriterande nog. Så tänk på det alla som gillar att spela: sluta spela i god tid innan läggdags!

Martin Sternelius

Föräldratimer på 360 - hur kommer det fungera?

Xbox 360 kommer att få en inbyggd föräldratimer - med den kommer föräldrar kunna ställa in när, hur länge och vilka spel deras barn ska kunna spela, samt vilka personer de ska kunna spela med online.

Det är en bra tanke, och jag hoppas att den kommer utföras lika bra. Jag vet ännu inte hur det kommer fungera, men jag tänker att det finns risk för att andra än föräldrar kommer åt timern. Tänk till exempel om ett elakt syskon ställer in så att man endast kan spela på Xboxen mellan klockan 04.28 och 04.36 på tisdagar.

Jag vill också vädja till alla föräldrar att använda funktionen förnuftigt - att överdrivet begränsa barns spelande blir ingen glad av.

Martin Sternelius

E-sportsorganisation på Sydkoreanskt vis – något för Sverige?

Vissa länder har kommit långt, andra har knappt en plats på kartan. Sverige är ett intressant exempel. Vi har många erkända e-sportare med fans över hela världen. E-sportpersonligheter ser upp till Sverige som ett intressant land med duktiga spelare och organisatörer. Ändå har vi knappt en plats på kartan. Det har inte heller Sydkorea – inte så stort – men otroligt stort i e-sportsammanhang.

I Sydkorea bestämde man sig för att starta en e-sportsorganisation som stöds av kultur- och turismdepartementet. Jo, det är alldeles sant. Tresiffriga miljonbelopp har spenderats på detta. Man har satt upp regler för proffsligan och satsar pengar på att skapa platser för unga att vara på (på Internet förstås). Folk – då pratar vi unga och hela familjer – går på caféer för att titta på matcher. Det finns utbildningar/skolor för att utbilda folk till framstående e-sportare. Varför då kan man fråga? Man såg potentialen och det har slagit väl ut. Det har haft en effekt på BNP!

Som sagt, Sverige är ett litet land – på många sätt.

Annelie Persson

”Spelskola” i Köpenhamn

Gaming school. Hm – ska man lära sig att spela spel eller? På 300 kvadratmeter ska man i Köpenhamn servera spel i caféform, med undervisning och spelhall. Till det en egen tv-studio. Jag var och tittade på den tomma lokalen som ligger i IT-byen vid det nya glassiga IT-universitetet och Danmarks Radio-huset. Kommer att bli läckert.

Ska se vad vi på Goodgame kan få till. Det är inte precis någon hemlighet att vi ska flytta – undrar just bara hur bra det kommer att bli. Högt i tak och mycket vitt, tror vi oss veta. Showroom.

Ni skåningar som får nära till Gaming school – åk dit och hjälp till – alla initiativ är guld värda. Tillykke, Rasmus och co!
Annelie Persson

Hur kan medierna få upp intresset för e-sport?

Jag var i Köpenhamn förra veckan och träffade lite olika personligheter som har för avsikt att starta en motsvarande organisation som Goodgame i Danmark. Intressant att jämföra och se skillnaderna mellan förutsättningar och inställning till exempelvis e-sport.

I Danmark har man ingen organisation som försöker påverka på politisk nivå. Här bevakar media e-sportfrågor och tävlingar – där ligger vi efter – i Sverige är bevakningen i princip noll.

Jag diskuterade med en journalist från Politikken att vi kanske skulle hålla ett seminarium för svensk media för att se hur man kan få dem intresserade av e-sport. Vad de behöver för att börja rapportera osv. Vad kommer först? Medias intresse för frågan eller läsarnas krav? Vi vet redan att det är många som är intresserade av att läsa om e-sport men är de kunder hos de mediebolag som levererar nyheter? Det kanske inte finns någon poäng för de stora drakarna att rapportera när deras läsekrets är fullständigt ointresserade av att läsa om e-sport? Hur löser man detta dilemma? Vi får väl börja med ett frukostmöte eller nåt.

Annelie Persson

Just när vi trodde att debatten om spelberoende inte kunde sjunka lägre…

Av alla dumma artiklar om dataspelsberoende som jag har läst (som är ganska många) tar nog den här priset: Dataspel - ett växande beroende (Norrländska Socialdemokraten)

Redan efter första meningen har jag förlorat allt förtroende: ”Enligt vissa studier sägs det att två timmars spelande per dag räcker för att man ska klassas som beroende.”

Enligt vilka studier då? Kan vi inte ens få en källhänvisning? Tycker artikelförfattaren att vi som läser ska köpa det utan att ifrågasätta?

Om man sedan följer argumentationen längre ned, där dataspelsberoende jämförs med alkoholism (vilket är provocerande nog i sig), skulle det innebära att om man spelar två timmar eller mer per dag måste man sluta använda datorer helt, eftersom man annars inte kan bli av med sitt ”beroende”.

Artikeln utgår från att dataspelande per definition är något dåligt. Att man kan ha roligt, umgås med andra och skaffa vänner genom att spela är ovidkommande. Det är ändå ett ”beroende” som man ”måste bli av med”. Hur de har fått en som tycker om att spela att uttala det här gör mig förbluffad.

Finns det någon annan aktivitet där någon ens skulle få för sig att påstå någon sådant? ”Jag är beroende av fotboll för jag tycker det är roligt, många av mina kompisar spelar också och jag träffar dessutom nya vänner.” Om det är att vara beroende så kanske ett beroende inte är något dåligt?

Jag blir faktiskt bedrövad när jag läser sådana här artiklar, vilket är mycket oftare än jag skulle vilja. Det är ett så otroligt trångsynt och bakåtsträvande synsätt som de för fram, och det känns som om de ser på dataspel som om det vore likställt med heroin eller något.

Jag undrar också hur man ska bemöta dem. Min första instinkt är att skicka ett mail där jag, för att formulera det diplomatiskt, förklarar vilken nivå jag anser att deras intelligens ligger på.

Men en annan idé är att deras synsätt är så förlegat att det kommer att självdö med tiden. Det känns mer optimistiskt att hoppas på det.

Martin Sternelius

Ungdomsvåld beror inte på våldsamma spel

För några veckor sedan skedde ett par fall av ungdomsvåld som fick stor uppmärksamhet. Det var en dödsmisshandel på Kungsholmen i Stockholm, en handikappad man blev torterad till döds av nazistsympatisörer och en kille sköts ihjäl i Rödeby i Blekinge.

(När det gäller Rödeby var det egentligen en vuxen man som sköt ihjäl en ungdom, men alla verkar vara överens om mannen gjorde helt rätt och att killen som dog fick skylla sig själv, så jag kan gå med på att klassa det som ”ungdomsvåld” den här gången.)

Som ett brev på posten har ett flertal förstå-sig-påare uttalat sig i diverse tidningar om att våldsamma dataspel är anledningen till det ”ökande” ungdomsvåldet (som i själva verket inte alls ökar utan har legat konstant, och annan brottslighet bland ungdomar minskar).

Förstå-sig-påarna har förstås inte gjort några som helst ansträngningar för att ta reda på vilka dataspelsvanor de här ungdomarna har.

Som svar på alla påståenden om våldsamma dataspels påverkan presenterar jag min teori om våld i dataspel. Den är helt och hållet min egen och har ingen vetenskaplig grund att stå på, utan baserar sig på mina erfarenheter av att spela dataspel och av att umgås med andra spelare.

Alla normalt funtade människor, som utgör majoriteten av befolkningen och, hör och häpna, till och med majoriteten av alla som spelar dataspel, är väl medvetna om att våldsamma handlingar har konsekvenser i verkligheten. Det är en del av våra grundläggande värderingar, och sådana rubbas inte så lätt. För den lilla minoritet som inte förstår eller inte bryr sig om att våldsamma handlingar har konsekvenser i verkligheten är det risk att de utför våldsamma handlingar oavsett om de har spelat ett dataspel eller inte.

I dataspel har våldsamma handlingar inga negativa konsekvenser, eller i alla fall inte samma sorts negativa konsekvenser som i verkligheten. Kan inte det få normala människor att förlora medvetenheten om konsekvenser? Jag tror faktiskt inte det, snarare tvärt om. Det kontrasterar så pass mycket mot de allra flestas medvetenhet om våldsamma handlingars konsekvenser i verkligheten att gränsen mellan fantasi och verklighet blir mycket tydlig i dataspel.

Ett annat vanligt argument är att spelare kommer vilja härma det de gör i dataspel i verkligheten. Det tror jag inte heller på. Tycker man att det är kul eller häftigt att utföra en våldsam handling i ett dataspel är det mest logiska och praktiska att göra det igen i spelet. Det är enklare än att göra det i verkligheten och till skillnad från verkligheten har det inga konsekvenser.

Egentligen borde jag inte behöva skriva allt det här, utan förstå-sig-påarna borde i stället komma med bevis på att deras påståenden stämmer. Men av erfarenhet vet vi att det inte behövs några bevis för att kritisera dataspel i dagens medielandskap. Det verkar räcka med att vara tillräckligt högljudd och indignerad för att få medieutrymme. Själv föredrar jag att vara saklig, eftertänksam och att basera mina påståenden på erfarenhet av och insikt om det jag talar om. Vi får se om någon tidning kontaktar mig för en kommentar.

Martin Sternelius

Platsannonser i Splinter Cell?

Jag kunde inte låta bli att skratta när jag läste detta på bloggen Game Politics. Tydligen ska Government Communications Headquarters, GCHQ, som är Storbritanniens motsvarighet till Försvarets Radioanstalt i Sverige, försöka rekrytera folk med hjälp av jobbannonser i spel som Splinter Cell Double Agent, Need for Speed Carbon och Enemy Territory: Quake Wars.

Det är något med den mentala bilden jag får av en platsannons som dyker upp mitt i ett Splinter Cell-spel som får mig att småfnissa. Jag kanske bara har konstig humor.

Martin Sternelius

Avslag för e-sportprojekt nr 2

Det är som en deja vú. För en tid sedan skrev vi om att Ungdomsstyrelsen avslog Goodgames projektansökan för ett e-sportprojekt. Vi skrev också att vi skulle skicka en projektansökan om ett mentorsprogram för ungdomar som är intresserade av att börja med e-sport.

Men nu har även det projektet fått avslag, av samma anledning som det förra: vi arbetar redan med frågorna.

Hur vi ska gå vidare nu vet vi inte än, men när vi har en bra plan, en ny bra projektidé eller liknande, kommer vi tillkännage det här.

Martin Sternelius

"Drive like a man" - inte förolämpande trots allt?

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om sexistisk spelreklam och använde reklamen för Sega Rally Revo som exempel.

Nu har bloggaren Nikole på sajten Gamegirl också skrivit om reklamen, och hon tycker inte att den är stötande alls utan bara rolig. De flesta av kommentarerna säger samma sak.

Kanske var det så att jag överreagerade på reklamen? Man ska kanske inte anta att alla kvinnor automatiskt känner sig kränkta av saker som man uppfattar som sexistiska.

När jag tänker efter är det snarare så att jag själv, som man, blir irriterad på reklamen. Även om det inte sägs rakt ut så verkar det som om jag förväntas hålla med om den bilden av kvinnliga förare bara för att jag är man. Så på det viset är reklamen faktiskt fördomsfull mot män också.

Martin Sternelius

Recensenter dissar Wii-spel - men de säljer ändå

Man kan minst sagt säga att Nintendo Wii är framgångsrik. Inte nog med att den säljer bäst av den nya generationens konsoler, den har också lockat till sig många som inte spelat tv-spel tidigare. ”Casual gamers” eller ”non-gamers” som de brukar kallas, ”icke-spelare” är väl den bästa svenska översättningen.

Trots framgångarna för konsolen får Wii-spelen i stort sämre recensioner än spelen till Xbox 360 och Playstation 3.

Metacritic är en sajt som sammanställer recensioner för bland annat spel till en genomsnittspoäng mellan 0 och 100, en ”metascore”. På topp 20-listan över Wii-spelens metascore har de fem översta spelen ungefär liknande poäng som spelen på topp 20-listorna för Xbox 360 och Playstation 3. Men från och med plats 6 har spelen lägre poäng och på plats 19 och 20 ligger spel med så låg poäng som 72 (även fast det är ganska bra). Vi har spel som gått bra på försäljningslistorna, som Wii Play och Boogie, som inte har mottagits särskilt väl av recensenter.

Att skivor och filmer som får dåliga recensioner ändå kan sälja bra är inget nytt (Göta Kanal, någon?), men i spelvärlden har det varit ovanligt fram till nu.

Jag tror att det här kan bero på att de flesta spelrecensenter inte är den sortens spelare som många Wii-spel riktar sig till. De tilltalas inte av spel riktade till icke-spelare och ger därför sällan sådana spel bra recensioner.

Det kan finnas risk för att Wii-spel på detta sätt får en orättvis behandling av medierna. Kanske skulle det behövas fler icke-spelare bland recensenterna som kunde recensera spel avsedda för den publiken?

Martin Sternelius

Beroenden "bättre" än andra

Stiftelsen Ungdomsvård jobbar med ungdomar med beroendeproblem, bland annat med dataspel. Stiftelsens metod är att ersätta det "negativa" beroendet med ett "positivt" som klättring, kampsport, schack eller promenader. En artikel från TT om stiftelsen har i dag publicerats i Svenska Dagbladet, Hallands Nyheter och Ekonominyheterna.

När jag läste artikeln tänkte jag "Vaddå positivt beroende? Det var det dummaste jag har hört. Jag måste skriva om det i bloggen". Men Liams Libertarian Blog hade redan skrivit nästan exakt det som jag hade tänkt skriva:

"Men vad är det som säger att klättring är ett mer positivt beroende än datorspelande? Vad är det som säger att det är bättre att vara "fast framför schackbordet" än fast framför datorn? Ingenting!"

Det enda jag har att tillägga till det som Liam skriver är att det enligt artikeln finns "flera tusen" ungdomar som "spelar så mycket datorspel att de tappat kontrollen". Vad den mycket diffusa sifferangivelsen baserar sig på får vi inte veta. Det är inte rätt sätt att skapa trovärdighet på.

Martin Sternelius

Kommentar till nyheten "Krav på att Norges regering varnar för onlinespel"

I dag har vi publicerat en nyhet på vår hemsida: Krav på att Norges regering varnar för onlinespel.

En sådan kampanj vore en ologisk särbehandling av spel jämfört med annat som kan distrahera från skolarbete. Om man inte ägnar tid åt skolarbete får man dåliga betyg, oavsett om man i stället ägnar sig åt World of Warcraft, fotboll, hänga med kompisar, frimärkssamling eller vad som helst egentligen. Det behövs ingen kampanj för att informera om det för de allra flesta inser det redan.

Problemet är att barn och ungdomar ofta tycker att skolarbete är tråkigt och gör hellre andra saker. Det är ganska tragiskt. Skolan är tänkt att vara en institution som förmedlar livsviktig kunskap så att barn ska kunna ta sig in i vuxenvärlden och bli framgångsrika. Men man har totalt misslyckats med att göra det intressant för barn och ungdomar. Och man verkar inte ha någon ambition att göra något åt saken, utan bekämpar endast symtomen på problemet i stället.

Jag kunde heller inte låta bli att kommentera i själva nyhetsartikeln påståendet att 40% av World of Warcraft-spelarna skulle vara beroende. Det är bara en uppskattning och har ingen vetenskaplig grund. Ändå återger både Catchgamer och Nettavisen det som fakta (och avrundar uppåt till "nära hälften" på några ställen).

Martin Sternelius

Sexistisk spelreklam

De senaste veckorna har vi på Goodgame lagt märke till reklamkampanjer för två olika spel som har en tråkig gemensam nämnare: sexism.

Det första spelet är Blazing Angels: Secret Missions of WWII. Spelet marknadsförs med ett flash-spel som går ut på att styra ett stridsplan och skjuta ned fiender (planet skjuter av sig självt). Ju längre i spelet man kommer, desto mer strippar en tjej i militäruniform i en ruta intill.

Jag känner inte till mycket om Blazing Angels, men av det jag sett har det inte någonting med strippande tjejer att göra. Min magkänsla säger därför att spelet måste vara dåligt, eftersom man använder helt omotiverad nakenhet för at försöka sälja det. Bra jobbat, ni har lyckats få en heterosexuell man att tappa intresset med hjälp av en strippande tjej. Det händer inte varje dag.

Det andra spelet är Sega Rally Revo, som marknadsförs med ett par olika reklamfilmer med sloganen ”learn to drive lika a man”. Filmernas huvudpersoner är två kvinnor i en rallybil som endast verkar existera för att uppfylla alla negativa fördomar om kvinnliga förare.

Även här undrar jag hur sjutton man har tänkt. Reklamkampanjen lär inte tilltala kvinnor eftersom den insinuerar att de skulle vara dåliga förare endast på grund av deras kön. Män har inget behov av att lära sig ”köra som en man” eftersom de redan är män. Den enda informationen om själva spelet som finns i filmerna är någon sekunds gameplay i slutet (som är samma sekvens för alla filmerna).

De är skamligt att det här fortfarande existerar inom spelvärlden. Vi ska inte heller glömma fenomenet ”Booth Babes”, tjejer som står i montrarna på spelmässor bara för att se snygga ut. Spelvärlden blir redan kritiserad för alla möjliga saker och om sexismen fortsätter gro får spelmotståndarna bara mer vatten på sin kvarn.

Martin Sternelius

Hur opartisk är speljournalistiken?

Här är en bra och ganska oroväckande krönika skriven av Marcus Alexandersson för Sundsvalls tidning: "En spelplats där pengar styr". Den handlar om att opartiskheten hos speljournalistiken befinner sig i fara eftersom många journalister har en alldeles för vänskaplig relation med spelföretag.

Det här är en viktig sak att tänka på när man läser speltidningar eller kollar spelsidor på Internet. Man måste läsa kritiskt och fråga sig varför de ger just det här spelet så mycket utrymme, varför alla spel från en viss utvecklare alltid får höga betyg och så vidare. Det är sällan lätt att upptäcka opartiskhet, men studerar man tidningar eller sajter under lång tid kan man upptäcka vissa mönster. Så tappa inte den kritiska blicken!

Martin Sternelius

Ann Söderlund har fel - dataspel är bra för barn!

Ann Söderlund skriver i dag en krönika i Metro där hon utmålar dataspel som något hemskt för barn. Här är vad jag skrev som kommentar:

"Det här är tragiskt. Föräldragenerationen i dag är exakt likadan som när jag var barn och mina föräldrar försökte begränsa mitt tv-spelande. Det fungerade förstås inte. Varför? Det är ROLIGT att spela dataspel. Det är ett bra sätt att umgås med kompisar och till och med, hör och häpna, familjen!! Om föräldrar inte var så trångsynta och paranoida och kunde inse det så skulle problemen som tas upp i krönikan inte existera."

Kommentarerna där är begränsade till 500 tecken, så jag skriver mer här. Söderlund skriver att "Barn som förr lirade fotboll eller lekte ryska posten tillbringar i dag timmarna efter dagis och skola med våldsförhärligande spel som ”Ratchet & Clank” och ”Grand theft auto”. Man snor bilar och skjuter folk. "

Först och främst, det är inte samma barn som förr "spelade fotboll eller lekte ryska posten" som i dag spelar tv-spel. Dagens barn är helt andra individer och har egna anledningar till att de spelar dataspel i stället.

För det andra ska jag tala om varför jag föredrog dataspel framför ryska posten och fotboll när jag var liten. Den enda gången jag lekte ryska posten skulle jag pussa en tjej på munnen. Hon visade väldigt tydligt vad hon tyckte om det genom att se äcklad ut och säga "eeww, usch, blä" osv både före och efter. Efter det var jag inte så intresserad att leka ryska posten längre.

Fotboll var inte särskilt roligt att spela när alla andra var tusen gånger snabbare, uthålligare och bättre på att skjuta än jag. Vad är det förresten med fotboll som alla föräldrar älskar? Alla personer som jävlades med mig under min skoltid hade en sak gemensamt: de var bra på eller hade ett starkt intresse av fotboll. De som gillade tv-spel var däremot hur hyggliga som helst. Ändå är det tv-spelsintresset som föräldrar motarbetar, och fotbollsintresset som de uppmuntrar. Tack för det.

I dag finns onlinespel som World of Warcraft (en annan måltavla för Söderlund), som är ett ännu bättre sätt att träffa hyggliga dataspelande människor.

För det tredje, Grand Theft Auto handlar inte om att "sno bilar och skjuta folk". GTA-spelen är så pass fria att man kan spela dem hur man vill. För mig handlar de om att utforska, hitta gömda saker och göra coola stunthopp. Frihet helt enkelt. De är snarare frihetsförhärligande spel än något annat. Javisst, spelen innehåller våld och de är inte lämpliga för barn. Det är därför de är rekommenderade från 18 år enligt PEGI-märkningen. Om föräldrarna tycker det är så hemskt att barnen spelar sådana spel, varför köper de dem i första taget??

Jag har aldrig spelat Ratchet & Clank-spelen, men eftersom Söderlund har fel om nästan allt annat i krönikan så måste de vara väldigt bra och sunda spel. Jag tror jag ska börja spela dem bara för att retas.

Martin Sternelius

Avslag för e-sportprojektet!

Ok. Vi fick avslag på en ansökan om att utveckla svensk e-sport. Orsak: vi arbetar redan med frågorna. Öhm? Nej, det var inget skämt.

Bara att bita ihop och fundera över vad som kan göras trots allt. Kanske kan vi få ut en enkät. Kanske kan vi skriva ihop en liten rapport som vi kan använda för att driva på frågorna kors och tvärs över hela landet. För något måste uppenbarligen göras. Det verkar inte finnas speciellt många individer som uppmärksammar och ser spel som kultur och/eller sport.

Vad tror vi om ett mentorsprogram för e-sport? Utbildning i ledarskap, gruppsykologi, taktik, hälsa och motion, föreningsdrift mm. Som klippt och skuret. Ny färdig ansökan på bordet som ska in ASAP.



Annelie Persson

De håller sig åtminstone hemma...

Jag konstaterar att svenska föräldrar inte tycker om att ”ungarna sitter och spelar”. Stig-Roland Rask (projektledare inom lärande vid KK-stiftelsen), alltid lika självklar, konstaterar lite enkelt att ok, svenska föräldrar kanske inte gillar spel men de gillar att ungarna håller sig hemma och inte springer runt på stan! Lustigt, precis vad mina föräldrar alltid har sagt! Undrar om denna insikt kommer till när spelaren ifråga har växt till sig, mogen nog för att ränna på stan.

Såg förresten att Stig-Roland ska hålla föredrag om spel och pedagogik på Skolforum i höst. Ett hett tips till läraren kanske?

Annelie Persson

Mindre alkohol bland unga tack vare spel

Man kan notera att alkoholkonsumtionen för unga män sjunker för andra året i rad. Bedömare verkar tro att det beror på dator- och tv-spelandet. Med tanke på den inverkan spelandet har borde staten satsa mer pengar på att stödja verksamheter som låter och hjälper folk att ägna sig åt sin hobby. Här finns pengar att spara för samhället. Men det kommer vi väl inte att lyckas få någon uppmärksamhet kring. Inget förstasidesstoff precis. Finns det ingen liten PR – konsult som vill ta tag i uppdraget? Och framförallt finns det ingen som kan betala för uppdraget?

Annelie Persson