Varför måste vi försvara dataspel med att de har praktisk nytta? Måste spel göra att man blir bättre på engelska eller får bättre koordinationsförmåga för att de ska ha ett existensberättigande? Varför är inte själva upplevelsen spel ger skäl nog för att de är något bra?
Ungefär så kan man sammanfatta slutklämmen i Orvar Säfströms inledningstal till Swedish Game Awards i våras. Fram till dess hade jag inte alls sett det som något negativt att man försvarar spel med att de kan ha praktisk nytta. Det är väl bara bra att man har fler positiva argument? Men Orvar Säfströms slutkläm träffade verkligen rätt. Inga andra kulturformer behöver försvara sig på det här sättet. Ingen bryr sig om filmer gör oss bättre på engelska eller om man får bättre färgseende av att titta på tavlor. Det är inte relevant för deras kulturella status.
Susanne Möller på DN är inne på samma spår i sin krönika i dag. Det verkar som om det här synsättet får mer fäste, och det tycker jag är bra. Läs krönikan vetja: Varför måste allt vara nyttigt?
Martin Sternelius
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar