Ungdomsvåld beror inte på våldsamma spel

För några veckor sedan skedde ett par fall av ungdomsvåld som fick stor uppmärksamhet. Det var en dödsmisshandel på Kungsholmen i Stockholm, en handikappad man blev torterad till döds av nazistsympatisörer och en kille sköts ihjäl i Rödeby i Blekinge.

(När det gäller Rödeby var det egentligen en vuxen man som sköt ihjäl en ungdom, men alla verkar vara överens om mannen gjorde helt rätt och att killen som dog fick skylla sig själv, så jag kan gå med på att klassa det som ”ungdomsvåld” den här gången.)

Som ett brev på posten har ett flertal förstå-sig-påare uttalat sig i diverse tidningar om att våldsamma dataspel är anledningen till det ”ökande” ungdomsvåldet (som i själva verket inte alls ökar utan har legat konstant, och annan brottslighet bland ungdomar minskar).

Förstå-sig-påarna har förstås inte gjort några som helst ansträngningar för att ta reda på vilka dataspelsvanor de här ungdomarna har.

Som svar på alla påståenden om våldsamma dataspels påverkan presenterar jag min teori om våld i dataspel. Den är helt och hållet min egen och har ingen vetenskaplig grund att stå på, utan baserar sig på mina erfarenheter av att spela dataspel och av att umgås med andra spelare.

Alla normalt funtade människor, som utgör majoriteten av befolkningen och, hör och häpna, till och med majoriteten av alla som spelar dataspel, är väl medvetna om att våldsamma handlingar har konsekvenser i verkligheten. Det är en del av våra grundläggande värderingar, och sådana rubbas inte så lätt. För den lilla minoritet som inte förstår eller inte bryr sig om att våldsamma handlingar har konsekvenser i verkligheten är det risk att de utför våldsamma handlingar oavsett om de har spelat ett dataspel eller inte.

I dataspel har våldsamma handlingar inga negativa konsekvenser, eller i alla fall inte samma sorts negativa konsekvenser som i verkligheten. Kan inte det få normala människor att förlora medvetenheten om konsekvenser? Jag tror faktiskt inte det, snarare tvärt om. Det kontrasterar så pass mycket mot de allra flestas medvetenhet om våldsamma handlingars konsekvenser i verkligheten att gränsen mellan fantasi och verklighet blir mycket tydlig i dataspel.

Ett annat vanligt argument är att spelare kommer vilja härma det de gör i dataspel i verkligheten. Det tror jag inte heller på. Tycker man att det är kul eller häftigt att utföra en våldsam handling i ett dataspel är det mest logiska och praktiska att göra det igen i spelet. Det är enklare än att göra det i verkligheten och till skillnad från verkligheten har det inga konsekvenser.

Egentligen borde jag inte behöva skriva allt det här, utan förstå-sig-påarna borde i stället komma med bevis på att deras påståenden stämmer. Men av erfarenhet vet vi att det inte behövs några bevis för att kritisera dataspel i dagens medielandskap. Det verkar räcka med att vara tillräckligt högljudd och indignerad för att få medieutrymme. Själv föredrar jag att vara saklig, eftertänksam och att basera mina påståenden på erfarenhet av och insikt om det jag talar om. Vi får se om någon tidning kontaktar mig för en kommentar.

Martin Sternelius