Just när vi trodde att debatten om spelberoende inte kunde sjunka lägre…

Av alla dumma artiklar om dataspelsberoende som jag har läst (som är ganska många) tar nog den här priset: Dataspel - ett växande beroende (Norrländska Socialdemokraten)

Redan efter första meningen har jag förlorat allt förtroende: ”Enligt vissa studier sägs det att två timmars spelande per dag räcker för att man ska klassas som beroende.”

Enligt vilka studier då? Kan vi inte ens få en källhänvisning? Tycker artikelförfattaren att vi som läser ska köpa det utan att ifrågasätta?

Om man sedan följer argumentationen längre ned, där dataspelsberoende jämförs med alkoholism (vilket är provocerande nog i sig), skulle det innebära att om man spelar två timmar eller mer per dag måste man sluta använda datorer helt, eftersom man annars inte kan bli av med sitt ”beroende”.

Artikeln utgår från att dataspelande per definition är något dåligt. Att man kan ha roligt, umgås med andra och skaffa vänner genom att spela är ovidkommande. Det är ändå ett ”beroende” som man ”måste bli av med”. Hur de har fått en som tycker om att spela att uttala det här gör mig förbluffad.

Finns det någon annan aktivitet där någon ens skulle få för sig att påstå någon sådant? ”Jag är beroende av fotboll för jag tycker det är roligt, många av mina kompisar spelar också och jag träffar dessutom nya vänner.” Om det är att vara beroende så kanske ett beroende inte är något dåligt?

Jag blir faktiskt bedrövad när jag läser sådana här artiklar, vilket är mycket oftare än jag skulle vilja. Det är ett så otroligt trångsynt och bakåtsträvande synsätt som de för fram, och det känns som om de ser på dataspel som om det vore likställt med heroin eller något.

Jag undrar också hur man ska bemöta dem. Min första instinkt är att skicka ett mail där jag, för att formulera det diplomatiskt, förklarar vilken nivå jag anser att deras intelligens ligger på.

Men en annan idé är att deras synsätt är så förlegat att det kommer att självdö med tiden. Det känns mer optimistiskt att hoppas på det.

Martin Sternelius